- Project Runeberg -  En bikt /
19

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

19

och vi bägge två kommo i vattnet. Det var inte
första gången detta hände, och jag blef inte rädd.
När jag dök upp igen, fick jag se, att Larion
simmade bredvid mig, — han ruskade på
hufvudet och sade:

»Simma i land, du, — jag skall bogsera dit
det här förbannade tråget!»

Yi voro inte långt från stranden, ingen ström
var det, och jag simmade helt lugnt, men med
ens, som om någon ryckt mig i benet, eller jag
råkat in i en kall hvirfvel, vände jag mig om —
där låg vår båt med botten upp och Larion syntes
inte till. Ingenstans syntes han till! Det var,
som om jag fått ett slag på hufvudet, så rädd
blef jag, en krampryckning gick igenom mig, och
jag sjönk till botten.

Just då gick befallningsmannen på egendomen,
Jegor Titov, öfver fältet, — han såg, hur vi
kantrade, och hur Larion gick till botten, och när jag
började sjunka, hade han redan kastat af sig
kläderna nere på stranden. Han drog upp mig, men
Larion hittade de icke förrän på kvällen.

Så slocknade hans milda själ, och för mig blef
allt på en gång mörkt och kallt. Då han begrofs,
låg jag sjuk och kunde icke följa den kära
vännen till grafven, men så fort jag kom på benen
igen, var det första jag gjorde att gå till hans
graf, — där satte jag mig och kunde inte en
gång gråta i min sorg. I minnet återljöd ännu
hans stämma, hans ord stodo så lifligt för mig,
men den enda människa, som vänligt lagt sin
hand på mitt hufvud, fanns inte mera till. Allt
hade blifvit så främmande och aflägset, och jag
slöt ögonen, där jag satt. Plötsligt tar någon
mig i handen och reser upp mig. Jag tittar upp
och får se Titov.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0021.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free