- Project Runeberg -  En bikt /
24

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24

gud, och där fanns inte längre plats för
barnslig-sorg eller känslan af mina oförrätter eller något
utanför mig, af det som var det mänskliga lifvet.
Närmandet till Gud aflägsnar en från människorna,
men då kunde jag naturligtvis inte förstå det.

Jag började läsa andaktsböckerna,, — alla som
funnos, och under det jag läste, fylldes mitt hjärta
med den milda klangen af det gudomliga ordets
skönhet, sinnet insöp begärligt dess söta vätska
och fann däri en källa till tacksamma tårar.
Jag-brukade gå till kyrkan före alla andra, falla på
knä framför bilden af den heliga Treenigheten
och gråta lätta, undergifna tårar, utan tanke, utan
bön, — jag hade ingenting att bedja Gud om,
utan bugade mig nästan oegennyttigt i stoftet för
honom.

Jag minns, hvad Larion sade:

»Ber du med läpparne, så ber du till tomma
rymden och inte till Gud. Gud ser till tankarne
och inte till orden liksom människorna».

Men hos mig fanns det icke ens några tankar,
jag endast låg på knä och liksom sjöng i tysthet
en jublande sång, fröjdade mig åt, att jag inte
stod ensam i världen, utan under Guds beskydd
och i hans närhet.

Det var en härlig tid för mig, en tid af stilla,
glad helgdagsstämning, Jag tyckte om att vara
ensam i kyrkan och ha alldeles tyst omkring mig,
då kände jag mig liksom upplyft och sväfvande
på ett moln, från hvars höjd människorna och
allt mänskligt försvann ur sikte för mig.

Men Vlasi störde mig, när han kom släpande
med fötterna öfver stengolfvet, skälfvande som
skuggan af ett träd i blåst och muttrande med
sin tandlösa mun.

»Hvad tjänar det till, att jag går här och
knogar, — är det något för mig, det! Jag är

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0026.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free