Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
61
»Jag tviflar på Guds barmhärtighet», sade jag.
Han tryckte handen mot pannan, såg på mig
och mumlade i sjungande ton:
»Hvad för slag? Hvad vill det säga? Å du,
din idiot!»
Jag hade inte tid att bli förolämpad och kände
mig inte heller så, ty det är ju en vana hos våra
öfverordnade att okväda folk, och det göra de
inte så mycket af elakhet som af dumhet,
Därför sade jag bara:
»Hör mig, ers högvördighet — — —»
Ocli jag tänkte sätta mig på en stol, men då
började gubben vifta med armarne och skrek:
»Stig upp! stig upp! På knä för mig måste
du falla, fördömde!»
»Hvarför på knä?» frågade jag. »Om jag är
skyldig, så är det inte mot er, utan mot Gud!»
Han blef ändå mera uppbragt:
»Vet du inte, hvem jag är då? Hvad är jag
för dig? Och hvad är jag inför Gud?»
Att gräla med honom om sådant strunt, skämdes
jag för. Falla på knä kunde jag väl göra, men
lian hötte åt mig med lingret och hväste:
»Jag skall lära dig att visa vördnad mot
prästerskapet!»
Lusten att samtala med honom började gå öfver
hos mig, — innan den alldeles försvunnit,
skyndade jag mig därför att tala, och snart hade jag
helt och hållet glömt honom. För första gången
uttalade jag högt mina tankar, häpnade själf öfver
mina ord och blef ytterligare uppeldad af dem.
Plötsligt fick jag höra, hur gubben skrek till:
»Tig, olycklige!»
Det var, som om jag stött pannan mot en mur
midt i språnget. Han stod öfver mig och hviskade,
skakande sina knutna händer:
»Förstår du väl dina egna ord, förryckta kreatur,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
