Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
71
inte uppskatta, men jag känner, att ni är en god
människa, tack skall ni ha!»
»För all del», mumlade hon helt förlägen och
rodnade. »Jag är så glad, om ni känner det något
lättare!»
Och jag såg, att hon verkligen var glad. Hvad
betydde jag för henne? Men hon var glad öfver,
att hon i någon mån kunnat lugna en medmänniska.
Jag släckte ljuset, lade mig och tänkte:
»Så fick jag ändå helt oförmodadt litet med af
helgdagsstämningen!»
Ty om jag också icke kände mig lättare om
hjärtat, så var det likväl något nytt och
välgörande, som smugit sig in där. Jag såg för mig
Tatjanas ögon med deras än eggande, än allvarliga
uttryck, såg det mänskliga mer än det kvinnliga
i dem och tänkte på henne med en ren glädje,
— att kunna tänka så om en människa, är det
inte helgdagsstämning?
Jag beslöt, att jag dagen därpå skulle ge henne
en guldring med blå sten. Men så glömde jag
det och köpte ingen. Tretton år ha förflutit sedan
dess, men för hvar gång jag kommer ihåg Tatjana,
ångrar jag alltid, att jag inte köpte ringen åt
henne.
På morgonen knackade hon på dörren.
»Det är tid att stiga upp!»
Yi möttes igen som gamla vänner och satte oss
att dricka te, och hon öfvertalade mig alltjämt,
att jag skulle gå till den gamla eremitnunnan, tog
löfte af mig att göra det. Så togo vi ett hjärtligt
farväl af hvarandra, och hon följde mig ner på
gatan.
I staden var jag lika ensam som i en
ödemark. Till klostret var det trettiotre verst,
dem tillryggalade jag som ett intet, och redan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
