Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
91
.. upp till sommarhimlens stjärnor. Det sakta
prasslet af vekarne höres, det ljuder i olika
tonarter, och i min halfslummer tycker jag, att
osynliga väsen bo i helgedomen och hemlighetsfullt
samtala i lampornas matta skimmer. I den varma
tystnaden och halfskymningen runka helgonbilderna
tankfullt sina ansikten, som om också de
grubblade på någon olöst gåta. De genomskinliga
skuggorna, som sakta beröra mitt ansikte, föra
med sig en söt doft af olja och cypress och
rökelse. Guldet och mässingen få en mjukare och
mildare glans, silfret glittrar varmt och vänligt,
och allt smälter samman till en bred ström af
storslagna, sväfvande drömmar. Likt ett tätt,
doftande moln sväfvar templet fram i det svaga,
otydliga mumlet af mina böner. Jag svindlar i
skuggornas dans, och en vänlig slummer lyfter
mig upp, från golfvet.
Men innan det ringer till morgonmässan, kommer
den tystlåtne broder Nikodim fram till mig, väcker
mig sakta genom att vidröra mitt hufvud och
säger:
»Gå med Gud!»
»Förlåt mig», säger jag, »jag somnade nu igen.»
Jag stiger upp och går med raglande steg, och
Nikodim stödjer mig och säger knappt hörbart:
»Gud förlåte dig, min son!»
Nikodim var en liten, oansenlig gubbe, som
gömde sitt ansikte för alla och kallade alla son.
En gång frågade jag honom:
»Har du aflagt tysthetslöfte, Nikodimuschka?»
»Nej», svarade ban, »jag tiger bara ändå.» Och
ban suckade. »Om jag visste, hvad jag skulle
säga, skulle jag nog tala!»
»Och hvarför har du dragit dig undan från
världen?»
»Just för den skull.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
