Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
97
vaggade botgöraren ljudlöst fram och tillbaka likt
en skugga, händerna lågo på knäna, fingrande på
rosenkransen, hufvudet var sänkt mot bröstet, och
ryggen var böjd som en vippstång.
Jag minns, att när jag kom ner till honom,
så föll jag på knä och teg. Han teg också länge,
och allt omkring var som mättadt af den döda
tystnaden. Hans ansikte kunde jag inte se, endast
den mörka spetsen af en hvass näsa.
Så hviskar han knappt hörbart:
»Nå — — —»
Men jag kan inte tala, min strupe är som
hop-snörd af medömkan med en människa, som blifvit
lagd lefvande i grafven.
Efter att ha väntat en stund, frågar han åter:
»Hvad vill du? — — tala — — —»
Och han vänder ansiktet emot mig, — det är
mörkt, och jag ser inga ögon i det, endast ett
par hvita ögonbryn och ett skägg, som ser ut
som mögel på det orörliga, af mörkret utplånade
ansiktet. Jag hör prasslet af hans ord.
»Du vill tvista och disputera. Hvarför tvista?
Gud måste man undergifvet tjäna. Hur kan man
väl tvista med Gud. Gud skall man bara älska.»
»Jag älskar honom», säger jag.
»Nå, se där! Han straffar dig, men du ser
det liksom inte. Du skall säga, — ära vare Gud!
Och säg det alltid. Ingenting annat.»
Han hade synbarligen svårt att tala, antingen
af svaghet eller af ovana — orden hade knappast
något lif i sig, och rösten lät som dallrandet af
en döende fågels vingar.
Jag kunde icke fråga honom om något, jag
tyckte det var synd att störa honom i hans väntan
på döden, och stod därför orörlig, liksom rädd
att skrämma upp någonting. Uppifrån trängde
ljudet af klockorna, och jag längtade otåligt att
En bikt. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
