Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
115
järnet. Så somnade jag. I sömnen kände jag,
att någon ruskade mig, jag spratt upp, och han
stod öfver mig.
»Jag har ringt och ringt», sade han.
»Förlåt mig för Kristi skull», bad jag, »jag har
arbetat så strängt.»
»Jag vet det.»
Men han sade inte — »Gud förlåte dig!»
»Jag går nu till fader abboten», sade han, »gör
i ordning allt åt mig så, som jag visade dig. Aha!
Du har läst den där boken? Det var synd, att
du börjat den, det är inte något för dig, du hade
rätt! Du skall ha en annan.»
Jag bäddade sängen, — fina lakan, ett mjukt
täcke, allt rikt och präktigt och sådant, som jag
inte sett förr, samt genomdränkt med en stark,
sötaktig parfymdoft.
Jag började lefva i detta dimmiga rus som i en
dröm, i hvilken jag inte såg något annat än
Antoni, men också han var endast en skuggbild och
en dubbel sådan. Han talade vänligt, men ögonen
gjorde narr af mig. Sällan nämnde han Guds
namn, — i stället för Gud sade han anden, i stället
för djäfvulen naturen, men för mig förändrades
icke meningen genom orden. Öfver munkarne
och de kyrkliga ceremonierna gycklade han lätt.
Han drack mycket vin, men blef aldrig så rusig,
att han raglade, — pannan fick endast en
blå-blek färgskiftning, ögonen brunno af en mörk eld
och de röda läpparne blefvo torra och spruckna.
Ofta kom han från abboten vid midnatt och ändå
senare, och då väckte han mig och befallde mig
sätta fram vin. Sedan satt han där och drack och
talade oafbrutet med sin djupa stämma, ibland
ända till morgonmässan.
Jag hade svårt att förstå hans ord, och mycket
har jag glömt, men jag minns, att i början skrämde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
