Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144
galla som supare brännvin och skratta
triumferande.
»Vi ha funnit sanningen, vi — öfverallt råder
det onda, öfverallt råder olycka, människan
kan aldrig undgå den!»
De försjunka i vild förtviflan, och hetsade af
den, kasta de sig i utsväfningar och besudla
jorden på allt sätt, som om de ville hämnas på
henne för att hon födt dem, och slafvar under
sin svaghet, måste de ända till sin dödsdag
maktlöst kräla på jordens vägar.
De upphöja sorgen till sin Gud och buga sig i
stoftet för den, utan att vilja se något annat än
sina sår eller höra annat än förtviflans suckar.
Det är synd om dem, ty de äro som förryckta,
men man vämjes också vid dem, då man ser,
hulde äro färdiga att spotta sin galla på hvar och
en och skulle förorena solen med spottklunsar,
om de kunde.
Andra åter äro krossade af sorgen, skrämda af
den och gömma sig för lifvet, stumma och skygga,
men de kunna icke dölja sig undan, utan
tjänstgöra i den starkes hand som den lera, med
hvilken ban smetar igen mursprickorna i sin gamla
fästning.
Många ansikten och ord fäste sig i mitt minne,
många tårar götos inför mig, ofta döfvades jag
af förtviflans hemska skratt, alla rätter har jag
smakat, hundra floders vatten har jag druckit.
Och mer än en gång har jag själf gjutit
maktlöshetens bittra tårar.
Lifvet upprullade sig för 111ig som en hemsk
feberdröm, som en snöstorm af upprörda ord och
ett störtregn af tårar, ett oaflåtligt skrik af
förtviflan och en plågsam kramp, i hvilken jorden
vred sig i sin sjuka, för mitt förnuft och mitt
hjärta otillgängliga sträfvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
