- Project Runeberg -  En bikt /
151

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

151

en människa arbetar bra och inte tar något
be-taldt. På det sättet hvilar man sina ben, medan
händerna och hufvudet arbeta. Man påminner sig
allt, hvad man sett under sommaren, vill pressa
ut ur all denna barlast en ren näring för själen,
väger, analyserar, vill söka förstå, hvad meningen
är, och trasslar ibland in sig, så att man är
färdig att gråta.

Jag kände, att jag blifvit öfvermätt på jordens
sorg och elände, min andliga dristighet bleknade
bort, jag blef dyster och fåordig, och min
förbittring mot allt och alla växte. Tidtals greps jag
af en mörk nedslagenhet, i hela veckor kunde jag
gå som halfsofvande eller blind, utan att vilja
något, utan att se något. Jag började fundera
på, om jag icke skulle öfverge mitt kringirrande
lif och lefva som alla andra, utan att ha löst
gåtan, ödmjukt underkastande mig, hvad jag inte
själf förordnat. Dagen var för mig lika mörk som
natten, och jag var ensam på jorden som månen
på himlen, fastän jag inte kunde ge ljus åt någon.
Ibland ställde jag mig liksom på sidan om mig
själf, och såg, — här står på skiljovägen en frisk
och stark gosse, och för alla är han främmande,
ingenting tycker han om, ingen tror han på.
Hvarför lefver han? Hvarför är han utstött ur
världen?

Och min själ börjar förfrysa,

Jag gick också till nunneklostren på en vecka
eller två, och i ett sådant vid Volga högg jag mig
i benet med en yxa, när jag skulle hugga ved.
Moder Feoktista skötte mig, en snäll och rar
gumma, klostret var litet, men rikt, alla systrarna
voro så välfödda ocli vördiga. De förargade mig
med sin sötsliskighet, sina sirapsleenden och sina
tjocka kräfvor.

En gång står jag under vespern ocli hör en af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0153.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free