Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
130
Jag stänger den, trefvar mig fram till ugnen,
lutar mig däremot och frågar:
»Få vi inte något ljus?»
Den unga nunnan fnittrar sakta.
»Hvad för slags ljus?» frågar hon.
»Ack du, din slyna!» tänker jag.
Jag står tyst. Det är knappt, jag ser henne i
mörkret, — hon är som ett svart moln på en
mulen natthimmel.
»Hvarför tiger ni?» frågar hon. Tonen är
befallande.
Hon är tydligen rik, tänker jag och säger:
»Jag väntar på, att ni skall börja!»
»Var det ert allvar, då ni frågade, om jag ville
rymma?»
Jag tänkte efter, hur jag giftigast skulle kunna
svara henne, och sade sedan lugnt — så nedrig
var jag:
»Nej, jag ville med det bara sätta er fromhet
på prof.»
Åter tände hon en sticka, hennes ansikte lyste
fram, de svarta ögonen blickade djärft. Jag kände
mig en smula ängslig till mods. När jag stirrade
in i mörkret, såg jag, att hon stod där, lång och
svart ocli sällsamt rak, midt i rummet.
»Min fromhet behöfver ni inte sätta på prof»,
hviskade hon hetsigt, »det är inte därför ni
kallats hit, men om ni inte begriper, så — gå er
väg ...»
Det ligger ett slags brutalt allvar i hennes ord som
förtar dem allt opassande. På väggen midt emot
mig är fönstret, det ser ut som en gång uthuggen
i mörkret och är otrefligt att stirra på. Jag
känner mig illa till mods, känner att jag misstagit
mig i något och blir allt ängsligare, så att till
och med benen skälfva under mig. Men hon
säger:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
