- Project Runeberg -  En bikt /
174

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

174

stredo inom mig, — jag kände mig bedröfvad och
på samma gång oförklarligt glad, träffad och på
samma gång rädd att bli narrad.

»Talar du verkligen om bönderna?» frågar jag.
Han svarar högljudt och allvarligt:
»Ja, om allt det arbetande folket på jorden,
om all dess kraft, som är gudsskapandets enda
och eviga källa! Folkets vilja börjar vakna, det
stora, våldsamt splittrade, samlas åter, redan söka
manga möjligheten att sammansmälta alla jordens
krafter till en enda, ur den skall, ljus och skön,
formas en jordens alltomfattande Gud!»

Han talade så högt, som om icke endast jag,
utan äfven bergen, skogarne och allt lefvande,
som vakade i natten, skulle höra honom, talade
och flaxade som en fågel, färdig att flyga upp,
och mig föreföll alltsammans som en dröm, — en
tryckande dröm.

Jag återkallar i minnet bilden af min Gud och
ställer upp för hans åsyn mörka leder af stygga,
förbryllade människor, — ha dessa skapat Gud?

Jag påminner mig deras småaktiga ondska, deras
fega snikenhet, de af förödmjukelser och arbete
böjda gestalterna; de af sorg matta ögonen, deras
andliga stammande, deras tankestumhet och deras
vidskepelser, — och de, dessa små kryp, skulle
kunna skapa en ny Gud!

Vrede och bittert hånlöje uppstego i mitt hjärta,
ti ag förstod, att den gamle redan tagit något ifrån
mig, och jag sade till honom:

>Bah, far lille! Du har ströfvat omkring ocli
trampat ner i min själ som en getabock i en
trädgård, det är hela kärnan i dina ord! Men törs
du verkligen tala på detta sätt med alla! Det
vore en stor synd, anser jag, och då har du ingen
medömkan med människorna! Det är ju tröst
och inte tvifvel, de söka, men du utsår tvifvel!»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0176.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free