Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
183
jag har ju lärt mig af dem, och jag är inte dum,
som du ser!»
Han skref något på en papperslapp och räckte
mig.
»Seså, gå dit! Jag vill endast ditt bästa,
förstår du! Pånyttfödda och lefvande människor,
tror du inte det?»
»Ett par små ögon kunna se mycket», sade
jag, »men är också allt så, som det tyckes dem?»
»Titta du med hela din varelse», skrek han,
»både med hjärtat och förnuftet. Har jag väl
sagt åt dig, — tro? Jag säger bara, — lär dig,
tag reda på!»
Vi kysstes, och han gick sina färde. Han gick
så lätt, som om han varit tjugu år ocli endast
fröjder väntade honom. Ledsamt var det att stå
där och titta efter denna fågel, som flög ifrån
mig, utan att jag visste hvart, för att där på
nytt sjunga sin sång. Det kändes så konstigt i
hufvudet, tankarne trängdes om hvarandra, som
lillryssar på en marknad, — sömnigt, klumpigt,
långsamt, utan att på något vis kunna komma i
ordning. Allt var så underligt intrassladt, —
mina tankar hade hvarken början eller slut själfva,
det fanns på annat håll. Och jag var på en gång
förargad och fann det löjligt, jag var alldeles som
sönderbråkad invärtes.
Redan när jag vandrade ut från Yerchoturje
och frågade, hvart vägen bar, svarade man mig:
»Till Isetska hyttan.»
Det var dit gubben skickat mig, och därför vek
jag genast af åt sidan. Jag ville inte gå dit.
Jag går omkring och tittar i byarna. Folket
är buttert och oförskämdt, man får inte lust att
slå sig i språk med någon. Alla se så
misstänksamma ut, de äro visst rädda, man skall stjäla
något. ’ -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
