Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
folk i nödens stund, och likväl underkastar jag
mig deras vilja.
De skickade af mig. Jag går uppför
bergssluttningen till skogen, snafvande i ogräset mellan
stubbarne, det snärjer sig om fötterna på mig,
och efter mig traskar brådskande den tystlåtne
Ivan Vykov med en stor börda på ryggen, — han
skall gömma böcker i skogen.
Springande komma vi fram till skogsbrynet, där
han letar reda på gömstället och nedlägger sin
börda. Han är lugn, men jag känner mig ängslig
och frågar honom:
»Komma de inte hit då?»
»Hvem kan veta, hvad de taga sig till!» säger
han. »Kanske komma de hit också. Yi måste
skynda oss.»
Han är en klumpig yngling, liksom tillyxad ur
ett ekblock, med stort hufvud, ena axeln högre
än den andra, oproportionerligt långa armar och
sträf stämma.
»Är du rädd?» frågar jag.
»För hvad?»
»För att de ska’ komma och taga dig?»
»Bara de inte hitta böckerna, så må de gärna!...»
Han lade alltsammans ordentligt ner i gropen,
skottade öfver den, kastade barr ofvanpå, satte
sig sedan på marken och sade, då han såg, att
jag ämnade gå vidare:
»Vänta, de komma strax med en skrifvelse till
dig!»
»Hvad då för en?»
»Det vet jag inte.»
Jag tittar mellan träden ner i dälden, — från
hyttan hörs ett rosslande, som om man höll på
att strypa en jätte. Det låter, som om folk jagade
hvarandra i mörkret på bygatorna, slogos, fräste
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
