Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
221
»Det blef inte till någonting alls!»
Jag kände lust att omfamna honom, — det var
synd om Kostja och synd om Kristus och synd
om dem, som stannat kvar borta i byn. Och om
alla människor och mig själf också. Hvar hörde
jag hemma? Hvart skulle jag gå?
Den korta sommarnattens mörker får en röd
färgskiftning, mellan granarnes grenar flödar
uppifrån en mild dager.
»Är du inte trött, Kostja?»
»Jag?» säger gossen käckt. »Nej. Jag tycker
om att gå i mörkret! Det är, som om man skulle
vandra igenom en okänd trakt. Jag tycker om
sagor.»
I gryningen lade vi oss att sofva. Kostja dök
ner i sömnen som i ett bad, men jag traskade i
mina tankar som en tatarisk tiggare kring en
kyrka på vintern. Ute är blåsigt och kallt, men
att gå in i helgedomen är förbjudet af Mahomed.
Fram mot morgonen funderade jag ut något,
och då gossen vaknade, säger jag till honom:
»Förlåt att du förgäfves fått följa med mig —
jag går inte till klostret, jag vill inte gömma
mig!»
Men han ser allvarlig ut och anmärker:
»Du har ju redan gömt dig!»
Och han slår med en gren utan att se på mig.
»Nä, farväl då, min dufva!»
Han nickade:
»Adjö!»
Jag gick. När jag vände mig om, stod han
kvar mellan träden och följde mig med blicken.
»Ähoj», skrek han, »adjö!»
Och det gladde mig, att han upprepade
afskeds-hälsningen litet vänligare.
I flera dagar vandrade jag som sjuk,
uppfylld af en tung bedröfvelse. Min själ var som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
