Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
226
Hålvägen blir allt djupare, bäcken forsar hårdare,
kvällen stiger upp ur buskarne.
Jag känner en oklar tillfredsställelse och är hågad
att prata.
»Finns det bara en förvisad hos er?» frågar
jag.
»Nej, fyra. En herreman från Moskva och tre
arbetare från Don. Två af dem äro mycket
fridsamma, de supa till och med, men herremannen
och han nyss, Ratkov, de tala! I smyg. Än med
den ene, än med den andra. Inför allt folket ha
de ännu inte vågat sig på det. Det finns många
sådana här rundtomkring. Själf heter jag Birskij,
Fjodor Mitkov. Är liär nu på femte året. Förut
fanns här elfva stycken. I Olenich är det åtta.
I Schischkovo tre — — — »
Han räknade upp väl ett sextiotal, så tystnade
han, funderade ett ögonblick och började åter:
»Det är också några bönder ibland dem. Alla
säga de ett och detsamma, — att ett sådant lif
inte duger. Man blir bara förtryckt och förkrympt.
Innan jag hörde det, lefde jag i lugn och ro.
Men nu ser jag, att jag inte fått växa ut, jag
måste böja hufvudet, och det måste därför vara
sant, att jag är förkrympt.»
Han uttrycker sig mödosamt, rycker liksom
fram hvarje ord under fötterna på sig. Går före
utan att se på mig, bred och kraftig. Jag
frågar:
»Kan du läsa?»
»Jag har kunnat det, men glömt det igen. Nu
lär jag mig igen från början. Det skall nog gå.
När man måste, då kan man. Och det är
nödvändigt. Om det bara vore herremännen, som
talade om lifvets förtryck, så skulle fan bry sig
om dem, de ha ju alltid haft en annan religion
för sig! Men när ens egna bröder, de fattiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
