Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
Jag känner mig ensam. Alit detta är för mig
en glädjelös vildfarelse, full af maktlös förtviflan,
af trött väntan på barmhärtighet.
Skaran därnere kommer allt närmare, deras
ansikten äro betäckta med damm, svetten rinner i
floder öfver deras kinder, de flämta och stirra pä
ett underligt sätt, som om de inte såge något, och
de knuffas och ragla, när de gå. Det är synd
om dem, synd om den troskraft, som här går
till spillo.
Det tar ingen ända på folkströmmen.
Hänförd t, men på samma gång dystert och
liksom förebrående dallrar genom luften det mäktiga
ropet:
»Hell dig, allgoda, hell dig.»
Och sedan åter:
»Gå på. Gå på.»
I ett belt moln af damm hundratals svarta
ansikten, tusentals ögon, liknande stjärnorna i
vintergatan. Jag ser, att alla dessa ögon äro som
eldgnistor ur en enda själ, begärligt afvaktande
en ännu okänd glädje.
Alla dessa människor gå som en man tätt
tryckta intill hvarandra, hållande hvarandra i
händerna, och de gå så fort, som om deras väg vore
förfärligt lång, men de voro färdiga att
outtröttligt nu med detsamma vandra den till slut.
Min själ darrar af en oförklarlig bäfvan —som
en blixt lyser fram i mitt minne Jonas ord:
»Gudsskaparen folket?!»
Utom mig rusar jag emot folkmassan, följer
med den uppför sluttningen och sjunger med fulla
lungor:
»Hell dig, alla krafters välgörande kraft!»
Massan grep mig, omslöt mig, och jag flöt bort,
bragt i smältning af dess glödande andedräkt.
Jag kände inte marken under mina fötter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
