Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
239
Vid klosterporten förlorar jag henne ur sikte,
— jag återkommer en smula till besinning och
ser mig omkring, öfverallt helgdagsstämning och
festligt sorl och klockringning och folkmassans
mäktiga brus, på himlen flammar aftonrodnaden
och sjön purpras af återspeglingen.
Förbi mig går en man, som småler och frågar:
»Såg du?»
Jag omfamnade och kysste honom som en bror
efter lång skilsmässa, och ingendera af oss fann
ett ord mera att säga hvarandra. Tyst leende
skildes vi åt.
–-På natten satt jag i skogen ofvanför
sjön, åter ensam, men numera för alltid
oupplösligt bunden vid folket, jordens herre och
undergörare.
Jag satt och lyssnade till, hur allt, som jag sett
och erfarit, växte upp inom mig och brann i en
enda låga, och jag lät skenet däraf lysa tillbaka ut
på yttervärlden, så att allt där flammar i stor
betydelsefullhet, ter sig underbart och bevingar min
ande i en sträfvan att uppsluka världen liksom
den uppslukat mig.
Jag har icke ord att återge denna natts
hänryckning, då jag ensam i mörkret omfattade hela
jorden med min kärlek, då jag stod på höjden af
min lifserfarenhet och såg världen som en
eldström af lefvande krafter, forsande att
sammangjuta sig till en enda, hvars mål var mig
otillgängligt.
Men jag förstod med glädje, att målets
otillgänglighet är källan till min andes och de jordiska
härligheternas oändliga tillväxt, och i denna
oändlighet ligga tallösa anledningar till hänryckning
för en lefvande människosjäl!
På morgonen visade mig äfven solen ett annat
anlete än förr, — jag såg hur hennes strålar var-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
