Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Till fjälls
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
enda ripa, sedan finge det vara slut. Här är man
fjärran från lagen, här där den gamla langarevägen
strök förbi nedanför fjället under rallaretiden och
där underliga existenser förmedlade samfärdseln
med Norge. Här gick fribytarvägen och
rentjuvarnas väg, och nere på träsket förkunnade sakta
framglidande röda lyktor under höstkvällarna, att
akvavit fanns ombord.
Men röken från vår lägereld stiger blå upp
emot oss och vi börja nedstigandet, värre än
uppklättringen.
Lustigt flammar elden ur de torra
björkstammarna och väldiga näverstycken knastra och rulla
ihop sig under potatis- och kaffepannor.
Professorn har med aldrig svikande energi börjat äta och
rallarfiskarna skära jätteskivor ur sina brödkakor.
Måltiden är snart i full gång och vid kaffet lösas
tungbanden. Rallarelivet har sin vilda poesi,
pengarna rullade på vingt-un (är det inte gentilt?),
kniven satt löst i slidan och brännvinet var dyrt
men gott. Jag tänker på Klondyke och
Kalifornien och på Mark Twains guldgrävare, mister
Arkansas och Scotty Briggs: — Ingen irländare
behöver göra sig besvär!
Men mörkblå moln skockade sig i sydost,
fjälltopparna försvunno, regndigra grå skyar
seglade häråt och trasades sönder i den taggiga
småskogen på bergsluttningarna, där renflockar lyste
vita mot den bruna bottnen. Regnet började falla.
Professorn ökade på brasan och lade sig mätt och
glad att sova med ryggtavlan mot elden. Rallarna
och vi sträckte ut oss, men bakom Pålnovare stod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
