Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Läsare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hängde vid kolportör Johansson, och hon skrek,
under det tårarna flöto nedför kinderna: —
Hädare, hädare!
Man gick ut på gården. Andaktsövningen
var slut. Jag kände, att våra vita mössor stodo
vita mot björkarnas dunkel, och att vi borde
försvinna. På andra sidan gärdesgården gick
gångstigen slingrande mot en mosse med ängsull och
vide. Tvärs över mossen gick en å med kräftor, där
jag tillbragt många lyckliga nätter. Jag gick
ensam stigen framåt och hade hunnit till spången,
då jag hörde bakom mig: — Albert! Albert!
Jag vände mig om. Där sprang
musiksergeantens dotter. Jag stannade.
— Ta adjö av mej — ä du ond på mej?
— Är du kär i Johansson nu?
— Ja — men jag älskar dej!
— Adjö då! sade jag med en gest, den jag
sökte göra så tragisk som möjligt.
— Gå inte ifrån mej — gå inte — gå inte!
Jag hörde hur hon sprang över spången efter
mig — men plötsligt hörde jag Johansson, som
inte besvärat sig med att gå över gärdesgården.
— Gå inte med — du går rakt in i helvetet!
Jag hörde fötter, som sprungo bort. Det var
det sista minnet av musiksergeantens dotter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
