Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Minnet från Jätturvallsgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helgonbilden strålade som härligast, var i största behof af skydd,
det visste hon icke själf.
Dörren hade sakta öppnat sig och en manlig skugga glidit
fram öfver mattan. Det var alldeles tyst i rummet, endast
ett och annat ord, som framhviskades af den bedjande flickan,
afbröt tystnaden. Ett sådant ord, som uttalades ett par gånger
mera tydligt än något annat, var ordet Herman, och det
tycktes utöfva en synnerlig verkan på den lyssnande skuggan.
Mannen hade hunnit fram till midten af rummet, där
ljusflödet från Mariabilden öfvergöt honom med ett klart sken.
Det var italienaren Johan Wale.
Hans ögon lyste af en hemsk och giftig glans, där han
stannat ett ögonblick och ryckte till vid ljudet af det
framhviskade namnet Herman. Det var, som om han med sina
onda ögon velat sluka den sköna, bedjande flickan.
Ögonblickligt blef han dock herre öfver sig själf och
tycktes vilja fortsätta sin smygande gång snedt öfver rummet
i riktning mot dörren bakom sängen. Men ett ljud från
detta håll af rummet, som om någon fattat i dörrklinkan,
hejdade hans steg och han drog sig pilsnabbt tillbaka bakom
skåpet, där han stannade med handen hvilande på dörrlåset.
Den andra dörren öppnades i detsamma, och lätta steg
hördes på mattan. De stannade ungefär på samma ställe, där
lyssnaren ögonblicket förut stått.
Dessa steg måtte dock hafva stört den bedjande. En rörelse
hördes från bönpallen och ett utrop af på en gång glädje och
förskräckelse.
»Hvad är det, som så skrämmer dig, min dotter?» hördes
en mild och ljuf stämma fråga.
»Ögonen, dessa ögon, moder ...»
»Hvilka ögon, mitt barn?»
»Dina egna ögon, älskade moder ... jag tyckte, strax jag
såg dem, att det var en annan, att det var ...»
»Säg ut, mitt barn, hvems ögon kunna likna mina i så
hög grad ...?»
»Ack, det är en egen historia, moder, men jag vill tala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
