Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Minnet från Jätturvallsgrottan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja», återtog Agnes, »dina ögon framkallade nyss hans
bild för mig så tydligt, att hade du icke tilltalat mig, skulle
jag trott, att han dolt sig under din grå klädning.»
»Besynnerligt», mumlade den gamla frun, medan en fuktig
glans bredde sig öfver hennes ögon, »och denne man lärde
du känna där i jättekyrkan ...?»
»Icke lärde jag väl känna honom, jag påminner mig
knappast mer än hans ögon ... allt det andra lägger jag till
sammans till ett, bilden af något raskt, kraftigt och
hederligt, alldeles som riddarne i de gamla sagorna ...»
Den okände måtte dock hafva gjort ett djupare intryck
på berätterskan, än hon ville erkänna för sig själf. Hon
betäckte sitt ansikte med sina händer, som om hon riktigt
velat sätta sig in i den händelse, hon stod i begrepp att
beskrifva, och hvari denne okände tagit en så hufvudsaklig del.
»Men jag längtar att höra, huru det gick med dig den
där märkvärdiga eftermiddagen. Du försvann i riktning åt
sjön ...»
»Ja; jag ville åtminstone se på afstånd det märkvärdiga
berget, där trollen bott och där så mycken rikedom skall
ligga förborgad, och jag gick ned åt sjön. Vid jag stod där
och såg mig om efter en båt, för att komma närmare målet
för min nyfikenhet, kom en af fogdens knektar och erbjöd
sig att anskaffa en båt, om jag ville fara ut på sjön. Jag
tackade honom, och det dröjde icke länge, förrän jag befann
mig i en liten båt midt på sjön. Och ju närmare jag kom
Jätturvallen, dess mera drogs min håg ditåt.
Det var ett högt berg, när man såg det där nerifrån
sjön, och det stupade brant ned, och nederst vid sjökanten
såg jag trenne hålor bredvid hvarandra. Jag höll stilla med
båten, och hjärtat klappade högt, men jag kunde ej motstå
begäret att ro framåt, äfven om trollen skulle velat bjuda mig
till gästabud där inne. Ser du, jag har ju ingen riddare än,
som skulle sörja sin bergtagna brud ...!»
»Så du säger, mitt barn, än din ädle fader och jag ...
tror du icke, vi skulle sörja, om du försvunne ifrån oss?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
