Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Mor Märta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Fem stora hölass höllo därnere, och framför hvarje lass
sågo de några kvinnor, hvilka af trötthet och utmattning
tycktes digna till marken. Det, som vållat hela tågets
uppehåll, var synbarligen den unge svennen, som de båda
fruntimren sågo ila förbi uthuggningen i skogen, strax efter sedan
de båda herrarne lämnat stället, en syn, som fogdeknekten i
sin ordning omtalade för sin herre.
Han hade skyndat fram till det främsta lasset, med sitt
svärd huggit af de linor, hvilka vid det samma fasthöllo en
gammal kvinna, och lyftat henne upp på ryggen af sin häst.
De knektar, hvilka medföljde foran, hade skyndat fram, men
snabbare än de hade ynglingen kastat sig upp i sadeln.
Allt detta hade försiggått, innan grefven och hans
ledsagare hunnit blifva vittnen till skådespelet. Just som de
kommo fram, sågo de fogden och hans ryttare anstränga sina
hästar till det yttersta, för att hinna den djärfve ynglingen,
men de sågo också denne som en ljungeld ila öfver gärdena
och ängarna nedåt stranden af den ofvan nämnda Viggen.
En trasig och blek halfvuxen gosse syntes hviska några
ord till ynglingen i samma ögonblick, som han kastade sig
upp i sadeln. Agnes igenkände i gossen sin skyddsling, och
hennes hjärta klappade hörbart. Hon fattade krampaktigt sin
faders arm, och äfven grefvens anlete talade om den största
själsspänning.
»De hinna honom icke!» sade den godmodige ryttaren,
som nyss talat till grefven, »men rida vi något bättre fram,
kunna vi lättare öfverse stranden och sjön. Allt synes bero
på, om där finnes båt vid stranden.»
»Fort, fort Lambrecht», utropade jungfru Agnes, »skynda
den raske ungersvennen till ...»
Hon hann ej uttala orden, förr än hon afbröts af sin
fader, som gaf henne en sträng blick, medan han gaf en vink
att rida framåt till det utvisade stället, där man kunde
öfverse stranden och sjön.
Agues kunde knappt återhålla ett utrop af förtviflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
