- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
66

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. I stugan vid Skjulsboklack

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

omkring honom af ljusskenet från stugan, och detta ryckte
honom upp ur hans tankevärld.

Han tillryggalade de få stegen, som skilde honom från
stugan, slog upp dörren och steg in, djupt böjande sin jättelika
kropp, för att komma in genom den låga dörröppningen.

Stugan var liten, men en väldig torrvedsbrasa flammade
på den låga spiselhärden och upplyste hvarje vrå, med
undantag af de delar, som lågo närmast spiseln. På bänken, som
väggfast gick utefter den ena långväggen, satt en bonde i
mörkgrå långrock, sådan som bönderna i södra delen af
Dalarne då brukade. Han steg upp, när den väldige mannen
trädde öfver tröskeln, och helsade: »Guds fred!»

»Gud signe!» svarade den inträdande och såg sig om i
rummet.

På en bänk i hörnet vid spisen var tillredd en bädd,
och där låg en gammal kvinna, som dock nu hade satt sig
upp och med sammanknäppta händer blickade framför sig.
Vid hennes fötter satt en halfvuxen gosse. Båda sågo upp
på den inträdande, och gossen reste sig liksom bonden.

Mannen, som var föremål för dessa vördnadsbetygelser,
tycktes, att döma af hans yttre, i alla afseenden vara dem
värd. Hans hållning var både stolt och ädel, och han bar
sitt hufvud med lugn värdighet. Hans anletsdrag voro
regelbundna, men uttrycket var hårdt och nästan vildt, när de
stora, djupblå ögonen sköto blixtar under sina buskiga bryn.

Nu var hans öga mildt, och ett drag liksom af vemod
spred sig öfver hans anlete, när han nalkades den gamla
kvinnan.

»Det var ett karlatag, mor Märta», sade han, »Gud signe
den raske svennen. Han är af Engelbrekts folk.»

»Guds moder och S:t Erik beskydde honom», genmälte
gumman.

»Jag tänkte, vi skulle hafva honom här vid det här laget.
Det vore väl godt att höra ett ord från Engelbrekt, innan vi
gripa verket an.»

»Och du Elof i Hamre», fortsatte han, »du kan snart

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0070.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free