Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. I stugan vid Skjulsboklack
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och vände sig till kvinnan, »skall du komma till Engelbrekt,
han skall sedan draga försorg om dig.»
Allt medan detta yttrades, hade jätten vid spisen stått
tyst, med hufvudet lutadt mot bröstet, som om han varit
främmande för allt utom sig själf. Nu vände han sig om,
hans stolta hufvud lyftes, och en lugn, klar blick hvilade på
Herman.
»Mig synes», sade han, »som om snacket nu kunde hafva
en ända. Viktigare saker äro nu för handen. Du för bud
med dig från Engelbrekt, sven?»
»Både ja och nej! Dock låter han hälsa dig, Belgsting!
Han skulle gärna hafva talat ett ord eller par med dig själf.»
»Har han ej glömt att sjunga den visan än? På denna
sidan grafven lära vi knappast råka hvarandra, det borde han
veta, ty han känner väl den rike Belgsting, och så sant jag
lefver och hoppas på Guds nåd i himmelrik, med min vilja
sker det icke, att Belgsting och Engelbrekt mötas.»
»Du borde dock glömma det, som ej mera kan ändras,
Belgsting», sade Herman, »det arbete, som stundar, fordrar ej
blott kraftiga män, men enighet.»
»Glömma ... hvad talar din tunga, sven — glömma, säger
du ... jag kunde så gärna glömma att andas ...»
Mannens ögon sprutade eld, och han stötte med häftighet
den järnskodda stafven mot stugans golf.
»Jag var en gång rik och mäktig och lycklig», fortsatte
han, medan elden så småningom försvann ur hans öga, och
ett leende både bittert och vemodigt spred sig kring hans
läppar, »rikare bergsman satt ej mellan Skinsberg och
Tunaberg, och lyckan log emot mig ur min Kerstins öga. Och
nu sven ... nu?»
»Jag och vi alla vörda din sorg, Belgsting», vidtog
Herman, »och tro mig, Engelbrekt är din vän lika mycket och
mera kanske än fordom.»
»Min rikedom», fortfor den upprörde mannen, utan att
lyssna till Hermans ord, »hälften sänkte Herren i djupet,
hälften tog fogden; och min dotter, min Kerstin ... hon är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
