- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
90

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sina hufvuden under deras hvita hufvudkläden. Ofvan om
dem alla summo doft och högtidligt klockornas toner, de enda
som här bestodos.

Det var redan sent, när tåget nalkades kyrkan. De två
milen från Borganäs hade varit långa. Men aftonen var
ovanligt vacker. Stjärnorna började att tindra på den mörkblå
himmelen, medan en ljum vårvind for fram öfver ängden,
smekte sakta den åldrige prästens hvita lockar och fläktade
liksom frid öfver alla dessa, som sörjde. På något afstånd
hördes Dalälfvens mäktiga brus, där han i okufvadt majestät
flöt fram förbi kyrkan.

Nu skred tåget in genom kyrkodörren och fortsatte sakta
sin väg fram till koret, där de fem kistorna nedsattes, den
ena invid den andra. Omkring dem tändes vaxljus. Kyrkan
var alldeles öfverfylld med folk, men alla iakttogo samma
högtidliga tystnad som på kyrkogården, och när klockorna
upphörde att ringa, kunde man för ett ögonblick tagit hela
samlingen för en fantasmagori, en gudstjänst af de döda, en
sådan som enligt våra gamla sägner af dem firas vid
midnattstid, och skuggorna bredde sig så tunga under hvalfven
i den lilla kyrkan, och molnen från prästens rökelsekar stego
i så underliga former upp omkring de fem kistorna, att allt
sammans antog färg af något öfvernaturligt.

Midt härunder sväfvade begrafningsformeln fram öfver
den åldrige prästens läppar. Orden uttalades af en stämma,
som själf var rörd, och den åstadkom en mäktig verkan på
den andäktigt bidande menigheten. Att falla i striden, att
falla af ålderdom eller någon annan plötslig olyckshändelse
— det verkar väl sorg i efterlefvandes sinnen, men man
tröstar sig dock. Sådan är lifvets gång, människan måste
en gång dö. Men att, som dessa fem, hvilkas likbegängelse
här firades, ryckas bort från föräldrar, från hustrur och barn;
ryckas bort i sin lefnads sommar, men icke af ett oblidt öde
i stridens vimmel, icke till följd af naturens kraf, utan stadde
i lagligt värf, genom maktmissbruk af lagens vårdare — det
var något upprörande, något som trängde djupt ned i hvarje

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0094.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free