- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
94

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Med lätta steg gick den lille utför höjden, där kyrkan
stod, och nalkades ett litet enstaka hus, som låg helt nära
stranden af älfven. Här stannade han, men då han såg jätten
följa sig, öppnade han dörren och gick in. På spisen i
stugan lågo några glöd, och den lille skyndade sig att kasta
ett par vedträn därpå och blåsa upp lågan, så att rummet
blef ljust.

»Är du ensam, Mårten?» sporde jätten.

»Och hvarför skulle jag icke det vara?» blef svaret.

»Stäng dörren då!»

Därmed satte sig jätten på bänken och lutade hufvudet
i sin hand, liksom han ännu varit snärd i de tankar, ur
hvilka han väcktes framför kyrkodörrarna.

Den lilles blick for oroligt omkring rummet och stannade
med ett uttryck af förvåning på mannen. Han tycktes
draga i betänkande att störa den tyste och ordkarge jätten.
Slutligen sade han:

»I kommen i håg, Belgsting, edert löfte!»

Jätten såg upp, och åter drog det där leendet öfver hans
anlete.

»Hvar helst du kastar slagrutan bland bergen mellan
Vessman och Barken, skall du finna silfvermalm, det hörde
jag ofta min far säga», fortsatte den lille, »och en gång träffade
jag honom invid Skredbergsgrufvan, det var icke långt före
den vandringen åt samma håll, som blef hans sista.»

»Riktigt, Mårten, han hade en god slagruta, Gods-Sven,
den narrade honom bara för långt, det trollskeppet förvillade
honom, så han glömde mitt och ditt, och så ...»

»Och så», ifyllde Mårten, »kom han att träffa
Belgsting ...»

»Kom han?» Jätten spände sina ögon i den lille skrifvaren,
så att denne helt skygg tog ett steg till baka. »Du vet
dock väl, efter du var honom behjälplig, att han mången god
dag gått mina vägar, och att han mången natt lyssnat efter
ljudet af mina steg. Ser du, Mårten, de där vägarne voro
onda allt ifrån början. Gods-Sven kom ej att råka Belgsting,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0098.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free