- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
95

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

utan han sökte honom genom natt och dag, och när vi
ändtligen träffades, var hans arm svagare än min ... Men det
där vet du lika väl som jag. Hej, pojke, och nu vill du
veta hvad din far aldrig fick veta, och därför vill du gifva
mig kungens fribref. Du har det i fickan ... ja, det är bra.
Den här gången kunde man riktigt lita på dig, Mårten, du
var trogen som guld, men så väntar du också att få en
silfvergrufva ...»

Skrifvaren drog upp ett pergamentsbref ur fickan,
uppvecklade det och visade kungens namnteckning och
vidhängande vaxsigill.

»Allt är i sin ordning», sade han och närmade sig
Belgsting, »jag har hållit ord och nu väntar jag blott på, att du
håller ditt, så lämnar jag dig brefvet.»

»Vägen till Belgstings grufva?»

»Ja, vägen till Belgstings grufva!»

»Och du tror, att du hittar henne därmed att du hör mig
beskrifva vägen!»

»Det tror jag.»

»Men det tror icke jag. Vi skola följas åt dit ... Kom,
natten är ljus, och du har en god häst; kom, vi begifva oss
genast på väg. I morgon skall du se Belgstings grufva, jag
kan också bättre se kungens bref och få det uppläst för
mig ...»

»Uppläst?» sporde skrifvaren med den mest oskyldiga
min i världen.

»Uppläst, ja! — Icke lärer du vilja, att jag skall tro
dig, Mårten ... Du kan ju tala emot ditt bättre vett, det
hörde vi här om natten till fyllest.»

Skrifvaren skiftade färg, och hans blick for åter orolig
omkring rummet. Slutligen vände han sig mot dörren, som
om han velat slå upp ett gapskratt eller ropa till någon
därutanför. Men hvad det nu var, så stannade det på hans
läppar.

Ett par årslag hördes på älfven strax utanför stugan,
och en sträf, bruten röst sjöng:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0099.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free