- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
98

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

raglade mot väggen. Blixtsnabbt kastade sig den jättelike
Belgsting med hela sin kraft mot den tredje, som ännu
befann sig i dörröppningen.

Äfven utanför hördes samtidigt hugg skiftas och män
falla. Ljudet af en galopperande häst öfverröstade af en
djup stämma, som ropade mot Belgsting:

»Jag kom i en god stund, den siste ulfven red bort efter
flera, men de skola komma för sent.»

De båda ryttarne i stugudörren så godt som krossades
under tyngden af Belgsting, som ordentligt kastat sig öfver dem.

»Tack Elof», sade han, »din hand! Frukta ej, att några
flera skola våga sig hit. Allt folket där uppe skulle rifva
hvarje fogdeknekt i stycken.»

Och med ett leende, som tydde lika mycket på förakt
som medlidande, gingo de båda männen upp för höjden till
kyrkan.

Här var mässan slut. Äfven de döde voro redan utburna
och nedsänkta i sina grafvar, och de sista männen och
kvinnorna, som öfvervarit högtidligheten, gingo just genom
kyrkoporten, när Belgsting och Elof skredo där förbi.

»Det lyster mig att träda in i Guds hus, Elof», sade den
förre, »min själ tränger till en stunds ro.»

Elof svarade intet till en början, utan de följdes åt in på
kyrkogården, men då denna var så godt som folktom, stötte
han bergsmannen i sidan.

»Torde hända, när nu folket dragit sin kos, att den lille
och knektarne komma hit tillbaka», sade han.

»Nå väl då», svarade bergsmannen, jag säger då som S:t
Erik kungen: »är det Herrens vilja, så får jag då höra mässan
på ett bättre ställe. Kan dock hända, att vi slå oss igenom
knektehopen, vore den aldrig så stor.»

Därmed fortsatte de sin vandring öfver kyrkogården fram
emot kyrkan.

Belgsting steg med en viss betänksamhet öfver tröskeln
till templet. Han ställde sin järnskodda staf nere vid dörren
och skred långsamt inåt kyrkan. Elof stannade utanför.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0102.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free