- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
99

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det rådde halfskymning i kyrkan. Vaxljusen, som brunnit
kring de döda under begrafningsakten, voro släckta. Endast
från ett par ställen spred sig ett matt sken från de ljus,
hvilka brunno framför någon helgonbild. Ett sådant befann
sig strax till höger om koret alldeles på den plats, där
hufvudet med de ädla ansiktsdragen, som gjorde ett så
egendomligt intryck på Belgsting, syntes under begrafningsceremonien,
och som måhända just därför visade sig så ljust och
nästan förklaradt. Framför helgonbilden var en liten
upphöjning, på hvilken sannolikt mannen stått för att kunna se
ut öfver kyrkan och folket.

Intet ljud hördes nu, allt var tyst och stilla, och sinnet
stämdes ofrivilligt till andakt. Det var som om en skugga
af de frommas böner hvilat öfver templet, som om en
himmelens ängel stått där och fläktat frid och försoning öfver
världen.

Sakta fortsatte bergsmannen sin gång framåt koret, men
det var så dunkelt, att hans höga kämpaskepnad tog sig ut
som en skugga bland de andra skuggorna, hvilka bildades af
pelarne och de flämtande ljusen. Framkommen till koret,
dröjde han ett ögonblick. Vid altaret tycktes en man hafva
knäfallit, men det var så mörkt där i koret, att det också
kunde vara en förtätad skugga från den framspringande
muren. Bergsmannen var också så upptagen af de tankar, som
nu dvaldes inom honom, att han icke vidare lade märke därtill,
utan vek af åt höger till helgonbilden, framför hvilken
ljuset brann.

Här föll han på knä och försjönk i bön. Hans läppar
rörde sig sakta, och ord, som ej kunde förnimmas af
människoöra, halkade öfver dem. Men snart blefvo orden hörbara,
hans stämma började uttala dem halfhögt.

»Knappast kan den biltoge mannen nalkas dig, Herre,
med sådana ord, som din höghet kräfver», hördes hans
darrande stämma halfhviska, »och icke äger jag nu mera det,
hvarmed jag kan köpa en mässa eller par af de fromma
bröderna för min själ, men här, framför det altare, som min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0103.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free