Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
friden är vigd vid stenen, här räcker dig Engelbrekt sin hand.
Har jag gjort dig orätt, väl an, låt oss afgöra saken som
män; har jag det icke, så räck mig din hand och låt det
gamla vara glömdt, jag svär dig vid din moders minne och
vid vår barndom, jag svär dig som en man af ära och tro,
jag har aldrig tänkt eller talat något, som kunnat lända dig
till skada ...»
Den mörke mannen stirrade på talaren, som om han
ännu knappast trodde sina ögon. Hans öra uppfångade väl
ljudet af de uttalade orden, men hans själ tycktes ej hafva
fattat meningen.
»Engelbrekt!» utropade han ännu en gång och reste sig
upp i hela sin längd, och hans öga var lika stelt och hans
anletsdrag lika hårda. Han drog sig tillbaka och lyfte
handen, liksom han velat afvärja någon hotande drömsyn.
»Erik, Erik, du är bråd att döma, och din barndomsvän
dömer du ohördan ... Säg mig dock, hvad vill du väl, att
jag skall göra? Du har med hårdhet visat mig tillbaka,
när jag velat tilltala dig, du har skickat mina bref orörda
tillbaka, och nu ... kunna då ej mina ord hinna till din
själ?»
Det vemodsfulla draget skiftade i sorg, medan mannen
uttalade dessa ord och allt efter som han fann, att de lika
litet som de förra utöfvade någon inverkan på den, han
riktade dem till.
Jätteskepnaden skred allt mer och mer tillbaka. Till
slut kunde han knappast skönjas, blott hans tunga steg
hördes ljuda mot stengolfvet, och de tycktes öka hastigheten, när
de nalkades kyrkodörren.
Men belyst från Mariabilden stod den kortväxte mannen
kvar. Han lade sina armar i kors öfver bröstet, och hans
hufvud sänkte sig sorgmodigt, liksom tyngdt af bittra tankar.
I kyrkan blef det allt skummare. En kylig vind drog in
genom den öppna dörren och släckte ett af de få ljusen. Det
tycktes dock icke bekymra mannen. Det ämne, som sysselsatte
hans tankar, upptog honom helt och hållet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
