Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gick förbi, »en kan ofta trå efter det, som är till ens skada,
och ofta gå förbi sin lycka och trampa henne under fötterna.
Så gjorde icke Signa lilla, som tjänte i konungens gård.»
»Hur gick det med henne då?» sporde mörkögat.
»Jo det var en gång en stolts jungfru, som hette Signa
lilla, ja de sjunga en visa om henne också, men jag kan
bara litet af henne ...»
»Det är bra, Karin, men du får ej så där afbryta
meningen, berätta eller sjung, som du vill, bara jag får höra,
hur det gick!»
»Jo, det var en gång en stolts jungfru på konungens
gård, och hon tjänte där i åtta år, men så gick hon en
vacker dag ut i lunden, och där mötte henne en lindorm så stor.
Och lindormen såg på henne så bedjande vackert, att Signa
lilla blef underlig till mods, och så rann han före genom
skogen och Signa lilla gick efter. När de då hade gått en
stund, kommo de till ett ställe, där en häst stod sadlad och
en blå flöjelskappa var kastad öfver länden. Lindormen bad
med ögonen så vackert, och Signa lilla förstod honom och
hade ej hjärta att göra honom emot, utan satte sig upp i
sadeln. Och Signa lilla red och lindormen rann, tills de
kommo litet bättre fram, men när som de kommo till
borgaled, så stod hennes fader där, och han frågade: »Signa lilla,
hvi vill du följa den lindorm så stor?» — men Signa lilla
svarade: »Käre min fader, låt mig ha min gång, detta var
mig så spådt allt i min barndom». Och Signa lilla red och
lindormen rann, och så foro de den vägen fram. Så kommo
de fram emot kvällen till en blomstergrön äng, och då ville
lindormen, att de skulle stanna och hvila öfver natten. Signa
lilla gjorde som lindormen bad, men nog var hon ängslig i
sinn, för hennes tårar de runno och sina händer hon vred.
Till slut lade hon sig ned och somnade, och lindormen lade
sig vid hennes sida.
»Och hon vaknade aldrig mer?» sporde häftigt den
mörkögda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
