Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det fina ansiktet var marmorhvitt och lika orörligt som
stenen, men i de sköna ögonen blixtrade det af det fullaste lif.
Den fagra Karin knäppte sakta ihop sina händer, som om
hon med en bön velat besvärja det onda. Hon kände väl
både Engelbrekt och den, hvars lif nu stod på spel.
»Sedan hörde jag dem gå öfver gården upp till
prästbyggningen, och jag smög mig sakta efter och steg dristigt
in till mäster Ragvalder. Han gick upp och ned i sin
kammare och gjorde stora ögon åt mig. Men jag berättade för
honom hvad jag hört och bad honom om en god häst till
Skedvi kyrka. Och häst fick jag, den enda mäster Ragvalder
ägde, men icke var han goder. När jag kom till Skedvi, lågo
alla i sin djupaste sömn, men klockaren sade mig, att de jag
sökte, dragit hitåt redan i går kväll. Jag lät det gå allt
hvad mäster Ragvalders häst förmådde springa, och kom hit
för en half timme sedan. Min ridt var dock förgäfves. De
äro icke heller här. Då rann det mig i hågen, att jungfru
Agnes väl skulle vilja hjälpa mig, och jag bad att få eder
till tals. Man sade mig, att I gått hit ned i dalen, och så
sprang jag hitåt ...»
»Tack, Erik! Men här äro goda råd dyra.»
»Nu är det så, att jag måste skynda att träffa jungfru
Kerstins fader», fortsatte Erik, »men Gud skall veta, att jag
helst ville draga tillbaka till berget och hjälpa ett stycke,
där det bäst behöfdes ...»
»Gör det, Erik; det kan väl ej jungfrun misstycka»,
tillstyrkte Agnes.
»Ack nej ... hon är sjuk, och jag lofvade henne så säkert;
hon skulle få ett anfall igen af sin onde ande, nej, jag måste
uträtta hennes ärende ...»
»Nå väl då, så skall jag tala med ungersvennen.»
Gossen stod stilla och strök håret bakom örat, medan han
synbart öfverlade något med sig själf.
»Att tala med ungersvennen», svarade han, »skall
måhända båta minst. Efter som det synes mig, vore bäst att
tala med Engelbrekt. Han är den ende, som här kan hjälpa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
