Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman / 132 (1893) Author: Carl Georg Starbäck Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

»Men tror du, att Engelbrekt här vill åtaga sig vår sak
och föra oss an. Vi Siljans män känna honom väl, bättre
till och med än männen där nere från de södra socknarna,
och vi sätta nu vår tröst till honom, men om icke heller han
tager sig af oss ...»

Ill. J. N.[=Jenny Nyström] De tvenne männen voro en morakarl och en bergsman. (Sid. 131.)

»Då kan endast ett underverk rädda oss, Gunnar
Larsson!» svarade Björn Bergsman.

Samtalet afbröts af en yngre dalkarl, som kom springande
från Åsen upp emot kyrkbacken. Han stannade invid de
båda männen, hvilka händelsevis kommit att blifva stående
ytterst i samlingen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>