Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om ej Gud i himmelrik hjälper oss den orätt nedstörta. Men
det tro vi han skall göra, så fullt och fast som han hjälpte
Israels folk mot Farao, och mera ledo ej de, än svenske män
nu hafva försökt. Guld och silfver, det föres allt bort, lag
och rätt älskas ej stort, men rof och våldsverk öfvas. Mången,
som fordom ägt gård och grund, är nu en arm man. Ung
och gammal och än det barn i vaggan ligger må väl gråta
all denna vånda.»
Ett högljudt sorl gick genom folksamlingen. En hvar
kände harmen och vreden brinna i sitt hjärta öfver alla de
lidanden, som de förflutna åren hopat öfver dem. Det var ett
öppet sår, hvars blotta vidrörande var farligt; — att öppet
och skonlöst lägga i dagen det onda, det var att vrida om
mordvapnet i det gapande såret.
»Med hvarje år», fortfor den gamle, »har det onda
tilltagit, och allt sedan konung Erik kom till makten, veta vi
knappt, om en konung finnes i Sveriges land. De osjäliga
djuren i villande skog hafva dock en kula eller en klyfta till
skydd och huld, vi hafva intet. Och därför hafva vi stämt
tillsammans och lagt råd om hvad som nu vore att göra,
och vi äro alla af en tanke — att göra ett hastigt slut på
all denna vånda, skola vi ock dö därvid. Men vi behöfva ett
hufvud, en man, som för oss an, och nu hafva vi, hvar och
en med sina socknemän, beslutat att välja dig, Engelbrekt,
till vår höfvitsman, så vidt som det är din vilja, och din
tanke är den samma som vår. Har jag talat rätt, så gifven
eder mening till känna!»
Härmed vände han sig till de åhörande bönderna och
bergsmännen, och ett stormande bifallsrop följde på hans ord.
Engelbrekt hade uppmärksamt åhört mannens tal. Dock
utvisade de sammandragna ögonbrynen, att det var något,
som misshagade honom. När mannen slutat tala och de sista
ropen dött bort, tog han ett par steg fram och lät sin blick
öfverfara folkhopen, och det blef så tyst, som om hvar och
en i denna stund afbidat svaret på lifvets viktigaste fråga.
»Fullväl känner jag den nöd, som nu i fem och tjugu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
