Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framkommen till de män, som här stodo ytterst, hviskade han
något i örat på en af bönderna. Denne, en svärdsjöbonde
med långt skägg, gick framåt ett stycke, som om han ämnat
sig fram till Engelbrekt. Men Herman Berman kom honom
till mötes, och sedan bonden yttrat ett par ord till honom,
följdes de åt tillbaka till den plats, som bonden lämnat.
Här stod munken, och han förde betydelsefullt handen
mot munnen till tecken af försiktighet. Herman förstod
honom och följde honom stillatigande ett stycke på sidan. När
de sålunda kommo att vända ryggarne mot folksamlingen,
stannade munken och räckte svennen en pappersremsa, hvarpå
några få ord stodo skrifna.
»Till Engelbrekt!» hviskade munken.
Därefter nalkades de åter samlingen. Munken intog sin
förra plats, och Herman gick fram mot Engelbrekt.
Ingen hade ännu kommit sig för att svara på hvad
Engelbrekt yttrat. Alla tycktes noga vilja öfverväga hans ord.
Tillfället var därför gynnsamt, och Herman lämnade
Engelbrekt munkens pappersremsa. Engelbrekt läste den, och en
mörk sky drog öfver hans ansikte.
På papperet stodo dessa ord:
»Fogden är i huset bakom dig!»
»Från fader Johannes!» hviskade Herman. Engelbrekt
sammantryckte papperet i handen, och när han såg upp stod
en morakarl färdig att tilltala honom.
»Sant är det, som du säger, Engelbrekt», sade han, »en
bör icke hugga af den hand, som man vill trycka till
försoning. Och jag tror detsamma som du, att kungen icke vet,
huru mycket ondt hans fogdar vålla. Men vägen till kungen
är nu mera så lång, att fara är, det ingen hinner fram. Du
vet nog lika väl som vi, att mången man börjat vandra den
vägen, och se vi granneligen efter, så vetta alla spåren bort,
men inga hemåt igen. Huru länge vill du då, att vi skola
bida, eller säg oss den man, som kan åtaga sig att fara till
kungen och framföra vår klagan? Se, därför har det synts
oss, som om vi nu gått så långt, vi kunna komma, och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
