Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
egen konungaed. Men ej blott orden, själfva det sätt, hvarpå
de framfördes, talarens djupa, malmklara stämma, hans enkla,
flärdlösa hållning och den öppna, manliga blicken, allt
förenade sig att fängsla åhörarne. Den litsle mannen syntes
förändra gestalt, under det han talade, eller rättare: man såg
blott hans uttrycksfulla ansikte och fäste sig så vid de ord,
det uttalade, att man för öfrigt glömde den yttre människan.
Och på det hela var det, som han sade, i själfva verket
detsamma som alla velat, ehuru nödens gränslösa djup tvingat
dem att tro sig redan vara hunna till den gräns, där det blir
mannens plikt att möta våld med våld. De hade redan
beträdt den väg, som Engelbrekt utpekade, och de trodde ej, att
någon ville våga ett språng öfver det vida svalg, som
öppnade sig på densamma.
Men där stod han, mannen, som för deras skull ville
bjuda faran spetsen, där stod han med det milda manliga
leendet och erbjöd sig att utföra hvad ingen annan ville åtaga
sig. Och vägde man allt med jämnan vikt, så fann man lätt,
att både den fara vara större och den ära mindre, som
väntade den ensamme sakföraren, än den fara och ära, som skulle
följa höfvitsmannen för allt Dalarnes män. Engelbrekts
anbud att själf draga till kungen, — det var något, som med
ens drog alla hjärtan med sig.
Därför följde ett stormande bifallsrop på Engelbrekts ord.
»Vi viljom som du, Engelbrekt», hördes männen ropa från
alla sidor.
»Hafven då fullgod tack, redlige män af Dala!» återtog
Engelbrekt. »Hvad vi nu hafva beslutat, det är sådant, att
vi kunna svara därför inför Gud och Sankt Erik, och skulle
så ske, hvilket Gud förbjude, att vi tvingas gripa till vapen,
då måste Gud själf och alla hans helgon vara med oss! Därför
skola vi vara vid godt mod. Så fort min häst förmår springa,
och så fort som vinden förmår föra ett segel, vill jag
tillryggalägga vägen till kung Erik och från honom hit tillbaka.
Men till dess, eller tills I på annat sätt fån höra af mig, skall
allt vara lugnt och stilla i våra bygder. Svärjen mig det!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
