- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
164

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

bevekelsegrund. Men oaktadt allt detta, som talade till förmån
för köpmannen, var det något, som kom Herman att liksom
skygga tillbaka för honom. Det var, som om man icke
riktigt kunde se honom i ögonen.

»Det dröjer ännu», fortfor Lydert, medan Herman tycktes
besinna sig, »det dröjer ännu, innan det skänkes i till nästa
minnesskål. Vi kunna godt hinna vara här tillbaka innan
dess. Se, jag fruktade för fogden, och därför skaffade jag
åldermannens och stolbrödernas tillåtelse att sätta kistan på
gillesgården ... I måsten se den ...»

Med dessa ord reste sig köpmannen upp och gick ned mot
skranket. Herman tvekade, men så reste äfven han sig och följde.

Utkomna i förstugan, mötte de en af gärdesmännen, som
kom nerifrån källaren.

»Hafven I något att uträtta, bröder», sade denne, »så
skynden eder, ty länge dröjer det ej, förrän det skänkes i till
Helga kors och Sankt Eriks minne och Sankt Olofs.»

»Vi äro åter långt dessförinnan», svarade köpmannen och
fattade Hermans hand.

Gärdesmannen försvann in i gillesalen, och de båda
männen skyndade tvärs öfver förstugan till en dörr, som därifrån
ledde inåt gärdesgården.

Vid de gingo förbi dörren utåt kapellbacken, var det,
som om någon bultat därpå. Herman stannade och ville
öppna dörren, men köpmannen drog honom med sig.

»Det är stormen, som rycker på dörren», sade han, »låt
oss icke onödigt förspilla tiden!»

Herman fann detta helt antagligt, och snart stodo de
nere på gården. Det hade nyss upphört att regna, men stormen
hade vuxit till orkan. Molnen jagade hvarandra i vild fart
öfver himlen, och mellan dem lyste månen. Med snabba steg
gingo männen öfver gården, köpmannen förut och Herman
tätt efter.

När de kommit längst ner, där det höga brädplanket,
som omgaf gårdstomten, bildade en stark skugga, stannade
köpmannen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free