Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
helst om strider och ära, om ock både striden och äran är
en annan än fordom. Men flickans dröm, hennes hjärtas
heligaste bön är en fridens och försoningens bön; hon är ännu
som fordom, den borna fridsjungfrun. Och för henne såsom
sådan är intet förändradt. Lika tyst, lika omärkligt som
fordom uppspirar kärleken i hennes hjärta och vecklar ut
sina skära blomblad mot himlen. Men ingen är mera nu än
förr invigd i det heliga mysterium, då första gången vid
stjärnornas sken ett namn utandas öfver blommans kalk,
vigande flickan från barn till kvinna och, lyftande lifvets
slöja, utbreder för hennes spanande blick oanade rymder, där
morgondaggen ligger kvar, men där töcknen vika och idel
solljus råder och värme och frid.
Agnes älskade Herman Berman. Hon visste det knappt
själf, eller hon sökte undfly sig själf, men hur det var, i
hennes hjärta var redan namnet Herman inbrändt, och faran,
döden, som hotade ungersvennen, gjorde det med ens klart för
henne, att denne Herman betydde mer för henne än allt annat
i världen. Se, därför var hon sig knappt mäktig vid bordet i
Säters höganloftssal, därför kunde hon icke tala till
Engelbrekt och varna honom för hans väns fara. Huru kunde hon
väl visa någon oro, någon fruktan för ynglingens skull?
Det hade ju varit detsamma, som att rent ut säga: Jag
älskar honom, han måste räddas. Nej, Engelbrekt kunde hon
icke tala vid, och hon såg nästan med välbehag, att intet
tillfälle därtill yppades, ehuru därunder å andra sidan hennes
ängslan och oro tilltogo med hvarje ögonblick, som flydde
obegagnadt.
Och det var verkligen så. Engelbrekt var så upptagen
af hennes fader, att det skulle hafva väckt dubbelt allas
förundran, om hon stört de båda männen med berättelsen om
en fara, som de måhända, när allt kom omkring, skulle
betraktat som obestyrkt, efter som de icke kände sagesmannen
så väl som hon. Så gick söndagen, och måndagen kom. Hon
hade nu fattat det beslut, att icke vända sig till Engelbrekt,
utan till sin fader, och en stund gladde hon sig rätt hjärtligt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
