Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att förfalla af bristande vård, då Ornäs’ dåvarande ägare, en
kamrer Jakob Brandberg, iståndsatte det med en kostnad af
12,000 daler kopparmynt, en ofantlig summa, jämförd med
hvad konung Fredrik samtidigt anslog för samma ändamål. [1]
Huru långt tillbaka i tiden Ornäsbyggnadens ålder går,
kan man emellertid icke med fullkomlig visshet bestämma.
Dock kan man, utan att fela, antaga, att de timmerstockar,
hvilka ännu befinna sig i dessa väggar, icke i Engelbrekts
dagar stodo på roten, som det heter, äfven om man icke vill
gå så långt, som till 1397, hvilket årtal finnes inristadt i en
af dem.
På denna tid, eller om våren 1433, satt Hans Djäkn
som ägare af Ornäs med dess kopparhyttor och underlydande
hemman. Han uppgifves oriktigt hafva tillhört en utländsk
släkt, som under konung Albrekt inkommit i Sverige. Hans
släkt tillhör nämligen Finland, där den var både rik och
ansedd. Tvenne bröder af denna släkt bodde vid denna tid här
i trakten, den nämnde Hans på Ornäs och Greger på
Grängshammar i Tuna socken.
Hans på Ornäs ägde äfven Jönshyttan i (nuvarande)
Säters socken, och kallades vanligen Hans på Jönshyttan.
Det var en kraftfull och fosterlandsälskande man, denne
Hans på Jönshyttan, och om vi icke sett till honom vid något
föregående tillfälle, då fråga varit om att råda bot på allt det
onda, som landet led af alla dessa utländska fogdar, så var
det därför, att han varit borta från sitt hem på en resa ned
åt Tiveden, där han hade vänner och där han var i begrepp
att köpa jord.
Ersmässodagen, sent om kvällen red han in på sin gård
Ornäs. Han hade en främmande man med sig. Båda voro
ordkarge, och när de kommo in i stugan och Hans’ hustru
välkomnande gick emot sin man och gästen, såg hon
granneligen, att allt icke var, som det skulle. Båda männen blickade
dystert, nästan vildt framför sig, och Hans besvarade knappt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
