Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
männen, som fogden upphängt i rök, om de blodiga utpressningarna
ur allmogens hem af allt hvad de ägde, som var af något
värde, samt huru bönderna därför samlat sig där och hvar i
socknarna och beslutat välja sig en höfvidsman. Tillika
anförde han utförligt utgången af förmiddagens sammankomst
och hvad Engelbrekt sagt, och att de församlade männen funnit
det godt.
De innevarande lyssnade uppmärksamt till drängens tal,
men de båda männen tycktes endast med möda kunna
betvinga den storm, som allt mer och mer syntes sammandraga
sig under deras ögonbryn. När drängen upphörde att tala,
blef det helt tyst i rummet, liksom ett ögonblicks kväfvande
lugn merendels föregår ovädrets utbrytande. Men mycket
folk var den aftonen ute på färdvägar och stigar. Just som
Ornäsherren skulle öppna sin mun, hördes häftiga steg ute i
förstugan, och omedelbart därpå rycktes dörren upp, men så
våldsamt, som om det gällt lifvet för den inträdande.
Det var en lång, bredaxlad dominikanermunk. Hans
skarpa ögon öfverforo snabbt de innevarande och stannade på
Engelbrekts sven, som å sin sida väl tycktes känna munken.
»Guds frid, Hans Djäkn!» sade denne, »min häst har
störtat här utanför, och jag ämnade bedja dig om en annan,
men jag menar nu, att jag ej behöfver det. Du Per är här
med tvenne för Engelbrekts räkning, jag tar den ene af dem.»
Drängen såg bestört på munken, men kunde ej säga något.
»Hvad står då på», sporde Hans Djäkn, »är den onde för
dörren, fromme fader, efter som I riden, så att hästarna störta
under eder. Gäller det en ärlig dust, så räkna på mig och
äfven på Peder Ulfsson här, från Vermland, vi vilja båda
följa dig!»
»Tack, tack redlige män», svarade munken, »min ridt
gäller mera, än jag nu kan säga och hvad tio hästar äro
värda. Säg blott åt Engelbrekt, när han kommer i morgon,
att jag tagit hans ena häst, och lämna honom en af dina i
stället. Måhända möter jag honom sedermera och kan
återlämna hästen. Guds frid vare med eder!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
