Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
denna åsyn, och tårar glimmade i deras skägg, när de vände
sig bort.
Peder Ulfsson drog hastigt sitt svärd och ville störta fram
mot stugan. Men Hans fattade honom vid handen.
»Nej, nej», sade han, »vänta Peder, jag vet nu ett bättre
råd. Vi taga kvinnorna med oss och föra dem hem till mig,
jag vill sedan se den man, som vågar taga dem därifrån, så
länge Hans Djäkn förmår föra ett svärd. Låt rånsfolket
skämta därinne hos ölkonan. Så mycket bättre, om de ej
veta, hvart deras fångar tagit vägen; det kunde skänka dem
en behöflig extra förplägning efteråt.»
De arma kvinnorna hade lyssnat till mannens ord, och
de hade alla rest sig upp.
»I hafven förstått mig», sade han, »följen mig till min
gård. Där väntar eder en varm stuga ... låten mig svara
för följderna. Men intet buller, en och en, här utefter
landsvägsdiket ... skynden.»
Äfven den stackars modern till det nyfödda barnet hade
förstått de välmenande männen. Hon ville resa sig upp, men
hon förmådde det icke, utan föll tillbaka på marken.
»Tag henne på dina armar, sven», sade då Hans och
vinkade åt drängen, »jag skall taga barnet, och jag vill vara
sista man på denna färden.»
Och allt gick som Hans Djäkn ville. Drängen gick först,
med den afsvimmade kvinnan, så de andra, en och en, och sist
gingo Hans och Peder Ulfsson. Alla voro tysta, och stormens
dån och älfvens brus gjorde det dessutom omöjligt att höra
ljudet af de vandrandes fjät, äfven när fötterna trampade
hårdare mark.
Ungefär en timme därefter sutto de stackars förfrusna
och uthungrade kvinnorna i ett rum på Ornäs framför en
flammande brasa, och Ornäsherren och hans hustru gingo
omkring och delade ut mat och öl.
»Nu kunna vi sofva med ro», sade mannen sedan, när
han och hustrun befunno sig i sitt sofrum, »hvad som nu än
må följa härpå.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
