Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var som om en morgon grytt äfven inom honom,
och i dess ljus såg han den väg, som var honom förelagd
till kungen och hvad som däraf borde följa. Hoppet log
därvid emot honom lika ljust, som himlen var blå och molnfri,
och en röst inom honom hviskade om framgång och ett godt
slut på hans svåra värf. Tankarna skiftade dock allt efter
som dagen framskred, och det närvarande onda strök som en
stormvind bort både sol, ljus och blommor ur hans
morgondröm.
Solen hade ungefär beskrifvit hälften af sin båge, när
Engelbrekt stannade för att rasta och fodra sin häst. Han
befann sig vid ett trevägamot, och han ledde sin häst något
på sidan om vägen in bland träden, där han äfven själf slog
sig ned på en sten. Han hade icke suttit där så synnerligt
länge, förrän han fick höra ljudet af en galopperande häst,
och vid han reste sig upp, fick han kort därpå se en hvitgrå
häst med tom sadel komma framsprängande i fullt sken på
vägen, som kom öster ifrån och bildade mot den, på hvilken
Engelbrekt kommit, en spetsig vinkel.
Det var ett ögonblicks verk för Engelbrekt att springa
fram och hejda den skenande hästen.
Några ögonblick därefter syntes en ung herresven, klädd
i karmosinröd flöjel med rika guldbroderier, komma
springande samma väg som hästen, synbarligen i akt och mening
att inhämta denna. Ett otvetydigt drag af glädje lyste ur
ynglingens anlete, som af det häftiga språnget blifvit
skarlakansrödt. Han fattade med en viss häftighet hästens betsel
och tycktes knappast gifva sig tid att tacka mannen, som
besparat honom all ytterligare möda.
»Hvem rider denna häst?» frågade Engelbrekt leende, i
det han lämnade tygeln åt svennen.
»Det är hans nådes, biskopen af Strängnäs häst», svarade
ynglingen vårdslöst, strykande med handen ett par tag öfver
det rikt broderade sadeltäcket, som kommit i olag.
»Och hvarifrån kommer hans nåde?» frågade Engelbrekt
ytterligare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
