Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mannen riktigt i sikte, men Engelbrekt tyckte sig se, att han
var klädd i rödt och grönt.
Det kunde dock vara ett misstag, och han fäste sig icke
vidare därvid, ville ej heller genom att dröja för länge på
samma plats fästa uppmärksamheten på sig, utan fortsatte
sin vandring genom gränden. Denna bildade en långrund
krökning, och när han hunnit halfva gränden, just där den
buktande husraden skulle bortskymma grändmynnet till
Själagårdsgatan, vände han sig om — och den välväxte mannen
visade sig åter för honom, samtalande med en liten gosse, i
hvilken Engelbrekt igenkände den lille Kort Rogge.
Åsynen af mannen i denna dräkt, som så tydligt
tillkännagaf, att Jösse Eriksson sträckte sin hand efter honom,
väckte hos Engelbrekt både oro och bekymmer. Han
fortsatte dock sin gång gränden i ända och ut genom porten
samt förbi de få husen, som här voro byggda utanför muren
och bildade den stadsdel, som kallades östanmur, samt kom
snart till det fartyget, som han sökte. Skepparen Didrik Gös,
en fet, undersätsig sjöbuss, kom just roende till land, då
Engelbrekt inträffade vid brokanten.
Skepparen, så tvär och rättfram som han var, behagade
Engelbrekt, och de följdes åt utefter skeppsbron, samt kommo
snart i ett lifligt samtal, hvarunder Didrik Gös uppdukade den
ena historien efter den andra om vitalianerna eller de
sjöröfvare, som allt sedan konung Albrekts dagar huserat i de
nordiska farvattnen. Han hade ett outtömligt förråd af denna
vara, men synnerligast hade han mycket att säga om
Bartholomæus Voeth, hvars sjöröfvarebragder under det pågående
kriget försatt hela norden i häpnad.
Härunder förgick tiden, och de skildes först, när stadens
klockor slogo tolf.
Sent på eftermiddagen, inemot kvällen, kom skepparen
in till smedens och sade, att afresan nog skulle bli, förrän
som köpmannen menat.
»Jag sade köpman Gellink», yttrade han, »att jag vill
lägga ut, så fort vinden blir gynnsam, hvarså han har sina
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
