- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
246

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

24(5

ENGELBREKT ENGELBREKTSSON.

Och konungens följe hörde med oro, huru hans stämma
darrade, såsom fallet brukade vara, när ban blef vred. Men
konungen log dock, när ban talade, så att det berodde
på riddarens svar, om aftonens fröjder skulle försvinna
eller icke.

»Jag själf, nådige herre, Broder Svensson till Asslöf!»
svarade riddaren, men hans panna var så mörk och hans ögon
flammade.

»Gud bättre, Broder Svensson, ni ser så mörk ut, som
om det vore fråga om en dust med svärd och udd», fortfor
konungen att skämta, ehuru hans tal var hastigare. »Hafven
1 lärt nva seder där nere hos de tjocke krämarne i Lubeck,
så för Guds skull för dem icke med eder hit.»

»Jag kommer», återtog riddaren, »för att muntligen få
höra edert svar!...»

Konungen såg ett ögonblick på riddaren med en blick
full af vrede. Därpå gaf han sin häst sporrarna och red upp
mot slottet, åtföljd af den lysande herreskaran.

En mängd svenner stodo färdiga att emottaga konungens
och de öfriga herrarnas hästar. Men det var knappt möjligt
för någon att följa konungen, så hastigt kastade han sig ur
sadeln och sprang upp för slottstrapporna. När herrarna
kommo upp i slottets stora sal, sågo de konungen sluta till
dörren till ett närgränsande rum, och där invid, nedsjunken
på bänken, som om hon blifvit ditkastad med våld, en
underskön kvinnogestalt, som smälte i tårar.

Mon riddaren satt kvar där nere på sin häst med
ögonen stelt fästa framför sig. Där ban satt, kunde han se hela
framsidan af slottet, och huru fönstren glänste mot
afton-rodnaden. Dock tycktes allt detta vara af intet värde för
riddaren. Icke ens när skenet från fönstren förändrade färg
och liksom kom inifrån, förkunnande att vaxljusen tändes i
de kungliga gemaken och att gästabudet började, icke ens dä
skänkte riddaren någon större uppmärksamhet däråt.

Säkert hade ban ganska länge suttit så, om icke en man
närmat sig honom och uttalat hans namn.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 20:04:53 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/engelbrekt/0250.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free