Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så där ungefär runno tankarna inom Engelbrekt, där han
gick fram genom staden i den sena timmen, och ju mer han
öfverlämnade sig åt dessa tankar, desto oroligare blef han,
såsom fallet vanligen är med människan, då någon viktig
stund nalkas; och morgondagen bar visserligen en sådan stund
i sitt sköte.
Utan att han lade märke därtill, förde honom hans
vandring fram emot slottet. Där voro flera människor i rörelse
ännu, och en mängd folk vandrade framför de upplysta
slottsfönstren, hvarifrån man kunde se, huru de höga herrarna och
jungfrurna rörde sig i dans och lek där uppe hos konungen.
Engelbrekt aflägsnade sig med sin oro och sina
förhoppningar från den stojande folkhopen och drog sig åt sidan om
slottet till ett trädvuxet ställe, där han ostörd kunde
öfverlämna sig åt sina tankar och liksom se och höra, huru
»nornorna virkade sin väf».
Och för honom var det en egen sammanställning af taflor;
det muntra och lustiga lifvet där uppe i konungens borg och
nöden och eländet där uppe bland hans hemlands berg och
dalar. Medan det som bäst dansades och lektes där uppe,
saknade tusen af hans arma landsmän lifvets nödvändigaste
villkor. Och de voro i saknad däraf, icke som en följd af egna
fel, utan som en följd af det mest upprörande godtycke. Se,
därför var faran stor, och störst för honom och dem, som
dansade där uppe. Lifvet bland nordens fjällar är en sträng
herre, men han tvingar dock icke till uppror. Blomma efter
blomma kan plockas bort af stormens il, och frost och snö
kunna förstöra den knappa grödan, och människors
förhoppningar kunna förtvina — men allt detta eggar blott till nya
ansträngningar. Himmelens herre kan näpsa stormen och
mildra kölden, och fröjd och glädje kunna spira upp igen.
Det manliga sinnet böjer sig under Herrans hand.
Men under godtycket böjer sig mannen icke.
Dalamännen, till sin natur godmodiga och vana vid
umbäranden och försakelser af alla slag, tålde i det längsta det
onda, som den utländske kungen och hans fogdar påförde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
