Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Erik Axelsson vore en niding, om denna skymf skulle
uttalas en gång till.»
Och så klungo svärden mot hvarandra.
Engelbrekt skyndade fram till platsen, men när han kom
dit, var saken redan afgjord. Den ene af de tvistande låg
blödande i gräset. Den andre stack sitt svärd i skidan. Men
i och med detsamma var också hans vrede glömd, och han
såg i den fallne icke mera skändaren af hans och hans
brorsdotters ära, utan blott och bart människan, som behöfde hjälp.
Och han lutade sig ned öfver den fallne.
Svärdet hade träffat invid hjärtat, och blodet strömmade
häftigt. Det var Otto Pogwisch. Erik Axelsson slet af sig
silkesskärpet, som han bar om lifvet, och sökte därmed förbinda
den sårade, men reste sig snart upp och såg sig omkring,
liksom han sökt efter hjälp. Då föllo hans ögon på Engelbrekt.
»Hjälp mig», sade han halfhögt, »vi måste bära riddaren
upp på slottet. Frukta icke, jag känner alla gångar där, och
ingen bör se oss, men riddaren här behöfver hjälp af
kunnigare hand än min, och en sådan finnes endast på slottet.»
Engelbrekt betänkte sig icke länge, utan gjorde som
riddaren bad. Denne tog en lång omväg, där skuggan föll mörkast,
och kom sålunda genom en bakport in i slottet. Här följde
han en lång smal gång, som slutade vid en lika smal
vindeltrappa. Uppkomna för denna, befunno de sig i ett hvälfdt
rum, där en lampa med ett vaxljus hängde i taket. Intet
fönster fanns, men icke mindre än tre dörrar. Den ena af
dessa öppnade riddaren, och de inträdde i ett litet rum, som
att döma af bohaget därinne, tycktes vara upplåtet åt någon
af hofvets tärnor.
»Detta är min brorsdotters rum», sade riddaren, »ehuru
det väl ej länge skall förblifva det, om jag får råda och jag
så kommer i tal med min broder, herr Olof. Vänta mig nu
här, jag måste tala vid jungfru Brita och anskaffa konungens
läkare, jag är här strax åter.»
Innan Engelbrekt hann säga ett ord, var den unge
mannen försvunnen, och där befann sig Engelbrekt ensam i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>