Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
konungens borg vid sidan af den sårade, hvars lifsdag hvilket
ögonblick som helst kunde vara utrunnen. Det var en ställning,
som genom sin nödvändiga och på samma gång så farliga
hemlighetsfullhet var alldeles främmande för en man med ett
så öppet sinnelag som Engelbrekt.
Aldrig i sitt lif hade han begått en handling, hvars
följder han behöft frukta. Men här greps han af en oro, som
var pinsam, mest därför att han knappast ansåg sig hafva
rättighet att blottställa sig för någon fara, som kunde rycka
honom ifrån sitt högre mål och uppfyllandet af det kall, som
han frivilligt åtagit sig för sina lidande landsmän. Rummet
låg väl i en aflägsen del af slottet, och dess egenskap att
vara ett af hoftärnornas enskilda rum borde väl i någon mån
skydda; men tanken på blotta möjligheten af, att konungen
kunde komma, var tillräcklig att öka hans oro till det högsta.
Och liksom för att med ens förverkliga denna fruktan,
hördes plötsligt konungens röst strax utanför dörren.
»Se här, ärkebiskop Arnold», sade han, »här kunna vi
tala alldeles ostörda! Stigen på, jag längtar att höra, hvad I
hafven att säga mig.»
En dörr öppnades med detsamma och tillslöts.
Engelbrekt ville sjunka genom golfvet. Han förde handen mot
ögonen och vågade ej se upp. Men han hörde konungens röst
fortsätta.
»Detta är Cecilias bönkammare, vi äro alldeles för oss
själfva; tala därför, ärkebiskop!»
»Brefvet innehåller kort och godt», hördes ärkebiskopen
svara, »att Olof domprost vågat anfalla eder konungsliga
värdighet och sagt inför påfven och den heliga stolen, att I ären
blott en vald konung och icke en arfkonung!»
De båda talande befunno sig i rummet bredvid det, där
Engelbrekt var innesluten med Otto Pogwisch. Faran var
till en del öfverstånden. Det gällde, att allt förblef tyst, tills
konungen aflägsnat sig med sin förtrogne. Men om riddaren
vaknade ur sin dvala? Denna fruktan var dock onödig.
Konungen tycktes hafva råkat i den häftigaste sinnesrörelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
