Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Engelbrekt, när han kom ut ur tronsalen, kunde man lätt sluta
till, att han själf var i icke ringa grad samtalets föremål.
Utan att dock bekymra sig hvarken om deras tal eller
deras blickar gick Engelbrekt mot dörren, som ledde till
trappan. Han var allt för mycket upptagen af tankarna på
sitt viktiga värf och den gynnsamma början det rönt, för att
hafva ögon för något af det, som tilldrog sig utom honom.
Han märkte därför icke heller, att just som han gått förbi
drabanterna, en sven steg fram bakom dem och följde efter
honom till dörren, som han öppnade och stängde, sedan de
båda utkommit.
»Cecilia!» sade här svennen halfhögt till Engelbrekt.
Denne såg upp, men svennen afbidade ej någon fråga,
utan vinkade blott med handen och gick förut utför trappan.
Engelbrekt stannade ett ögonblick, men fattade raskt sitt
beslut och följde svennen. Vägen gick öfver slottsplanen åt
baksidan af slottet. Här öppnade svennen en liten
undanskymd dörr. Den ledde in till ett mindre rum, hvarest en
äldre kvinna befann sig och liksom väntade Engelbrekt. Det
var ett vackert ansikte med ädla drag, fast något liksom
kastade en skugga öfver dem. De djupa fårorna talade om
sorg och mycken bedröfvelse, om ock ögats lugn tycktes
förlägga detta onda till en redan förfluten tid.
»Den heliga jungfrun vare lofvad!» utbrast den gamla
med rörelse, när hon fick syn på Engelbrekt, »mitt hjärta
bedrog mig icke, jag skulle hafva känt Engelbrekt bland tusen!»
»Hvem ären I då, gamla kvinna, som känner mig här i
konungens gård?» sporde Engelbrekt.
»I kunnen icke känna mig», genmälte den gamla, »I
minnens måhända icke från eder barndom en, som stundom
deltog i edra lekar. Jag kallades eljest då Kerstin ...»
»Kerstin», utropade Engelbrekt, och en mörk sky skuggade
hans panna, »jag minnes eder väl, ack ... mycket, mycket är
annorlunda nu mot fordom!»
»Ja, ja, Engelbrekt, intet är sig likt af hvad som fordom
var, och min arme broder ... Det ser ut, som om Herren velat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
