- Project Runeberg -  Engelbrekt Engelbrektsson. Historisk Roman /
284

(1893) [MARC] Author: Carl Georg Starbäck
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

på brefvets framlämnande, och dessutom tror du väl, att din
stolte fader, Cecilia, skall taga af nåd hvad han vill hafva
med full rätt?»

»Det var icke jag, utan konungen som gaf honom hans
ära åter ...»

»Äran, barn, gifves ej af någon människa, hon är ingen
nådegåfva, hon förvärfvas af mannen själf, och en gång mistad,
är det endast lagen, som kan återskänka henne, icke
konungen. Och nu, Cecilia, skall du själf besvara min fråga, om
du vill följa mig åter till din fader och din syster; tro mig,
det är den enda vägen till försoning och förlåtelse.»

»I lofven dock att tala till min fader om mig?»

»Det hafver jag lofvat ...! Men du svarar mig icke på
mitt spörsmål?»

»Har du sett musselskalen, som pryda pilgrimernas rockar,
när de återvända från det heliga landet? Jag är en sådan
liten pilgrimsmussla, som blifvit fäst på konung Eriks
mantel; icke vet jag, om det någonsin funnits inom mig något
af den äkta pärla, som pilgrimens mussla omslutit, men jag
beder natt och dag Guds moder därom, och kanske, fast
världen blott ser det tomma skalet, är jag numera den enda, som
kan leda konungens sinne i den riktningen, som ... som salig
drottningen ville. Se där hafven I mitt svar, Engelbrekt!
Ingen annan än döden kan sprätta musslan från konungens
mantel.»

Hon gömde vid dessa ord sitt hufvud vid Kerstins bröst
och snyftade konvulsiviskt. Därpå försvann hon hastigt ur
rummet.

Äfven Kerstin kunde med möda återhålla sina tårar, när
hon såg den sorg, som afmålade sig på Engelbrekts
manliga anlete, och när hon räckte honom handen till afsked.

*



Engelbrekts ord hade dock gjort ett djupt intryck på
Cecilias sinne. Hon var tyst och tankfull under de följande
dagarna, och en afton, då de stodo vid ett af slottsfönstren

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:28:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/engelbrekt/0288.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free