Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Bondeson ... Vet du då, att jag är bondeson?» frågade
Herman i den högsta spänning.
Munken reste sig upp och vände sig bort. Också han
befann sig i ett tillstånd af häftig inre strid.
»Säg, o säg», fortsatte Herman och sprang upp ur
sängen, »kände du min fader? ... "Vid den evige Gudens
förbarmande nåd, jag besvär dig, munk ... säg mig, hvem var
min fader ...?»
Det var dock icke af ödet beskärdt, att ungersvennen den
gången skulle få sin fråga besvarad. Dörren öppnades, och
den fromma husmodern inträdde, åtföljd af fru Richissa.
De stannade på tröskeln. Engelbrekts hustru log vid
åsynen af Hermans kraftiga rörelser, men fru Richissa tycktes
med helt andra känslor betrakta så väl honom som munken.
Hon bleknade och darrade, och hennes läppar öppnade sig,
som om hon ville uppgifva ett rop, fast rösten vägrade att
göra tjänst.
Äfven munken blef med ens förändrad. Herman, som
hade omfattat hans händer, kände, huru de ryckte till, och
när han såg upp i det mörka ögat, såg han där en flamma
så hemsk, så förtärande, att han släppte händerna och tog ett
steg tillbaka. Han hade icke märkt, att dörren öppnades, och
först när han vände sig om, såg han de båda kvinnorna.
Hans första tanke vid åsynen af fru Richissa var Agnes,
och han kunde ej hindra, att han kände något inom sig, som
gjorde honom glad, huru bjärt det än svor emot det uttryck
af smärta, som stod måladt i fru Richissas anlete.
Ögonblicket därefter såg han fru Richissa störta fram
emot munken i en bönfallande ställning. Men munken stod
där hög och stel. Han utsträckte handen med en afböjande
åtbörd, och han sade så kallt, att blodet isades i åhörarnes
ådror:
»I glömmen eder, ädla fru ...»
Därpå drog han hufvan öfver sitt anlete och nalkades dörren.
»Nej, nej», ropade fru Richissa efter honom, »jag
glömmer ej ...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
